Nachos Deluxe

Bloggen flyttar

2010-05-13T05:07:00.000-07:00

Jag har valt att flytta över Nachos Deluxe till Tumblr.com istället.

När Twitter är fantastiskt!

2010-03-22T02:16:00.000-07:00

På Twitter kan den mest triviala händelse spridas som en löpeld. Det är precis vad som hände förra veckan. Något som började med en enkel kommentar från en person, är nu en tävling som t.o.m politiker har blandat sig i. Jag ska förtydliga.

Marit Woody skrev förra tisdagen helt kort: "Träffade just på någon som går snabbare än jag uppför rulltrappor. Sånt gillar jag inte."

Jag svarade: "Det kunde varit jag, men det var det inte."

Efter det var diskussionen mellan oss igång. Vem är egentligen snabbast uppför en rulltrappa? Kort efter la sig fler människor i diskussionen. Att en duell var i antågande började kännas oundvikligt. Det hela var inte så seriöst till en början dock. Vi började skoja om eventuell sponsring, och plötsligt var det en som frågade efter sko- och tröjstorlekar! Han har dock inte hört av sig igen...

Det började pratas från olika håll om att filma eventet. I och med att det växte så pass bestämde vi oss för att lansera en blogg om duellen förra onsdagen. Sagt och gjort, jag byggde ihop en enkel sida och efter 30 minuter var det ca 150 besökare. I skrivande stund börjar det krypa upp mot 1000. Fler personer har lagt sig i, och riksdagsledamot Fredrick Federley är en ivrig påhejare (dock för motståndarsidan).

Vi har sedan fört personliga kampanjer på Twitter och Facebook.

Noterbart är också att jag och Marit aldrig träffat varandra innan det här drog igång. Vi har ibland pratat på Twitter om olika saker. Främst Hot Shots. Men det är en annan historia.

Alltså, en kort kommentar och ett påbörjat skämt kan ta sig oanade proportioner. Vi får se var det här slutar...

Det går att följa delar av diskussionerna på Twitter under taggen #rulltrappsduellen

Tågförseningar som samhällsnytta

2010-02-23T06:22:00.000-08:00

SJ får onekligen ta en hel del skit i dessa tider i såväl gammelmedia som i nyare varianter. En del är säkert befogat, och en del är det inte. Som alltid. På Twitter (@SJ_AB) försöker de göra det bästa för att reda ut olika typer av frågeställningar. Ibland med humor dessutom! Känn på den, Statens Järnvägar och humor i samma mening. Plötsligt händer det...

Men det är inte det jag tänkt ta upp. Jag tänkte lite på hur tågförseningar kan tjäna som samhällsnytta. I dessa tider är det givetvis ingen som tjänar på kaoset. Eller jo, mobiloperatörerna. Det rings ju en hel del pga detta kan jag tänka mig.

Men i andra sammanhang kan det se annorlunda ut. Låt mig ta ett exempel. För ett par år sedan åkte jag tåg uppe i norra Sverige. När vi stannar till i Älvsbyn får vi veta att tåget kommer bli stående i ca 60 minuter. De var tvungna att låna ut loket... Det var ju inte så mycket att göra, så jag gick ut till stationskiosken. Det tänkte tydligen resten av passagerarna också. Det var kö långt ut på gatan i stort sett hela tiden tåget stod stilla. Den där lilla kiosken måste ha slagit försäljningsrekord och klarat årets budget. Dessutom var det lokala raggargänget tvungna att köra ett par extra varv runt stationsområdet för att kolla vad som stod på. De behövde tanka ett par liter extra. Givetvis inte miljövänligt, men med tanke på bensinskatten så gick i alla fall en del pengar tillbaka till samhället. För Älvsbyn var denna tågförsening alltså väldigt positiv.

Vid ett annat tillfälle blev vi stående i Torne Träsk, dock inte vid stationen. Det ledde till att en massa Stockholmare (liksom jag själv) fick känna lite på naturen på riktigt, och inte bara från en solveranda i Riksgränsen med en Ledin-låt i bakgrunden och tycka att "det är jävligt nice att komma ut lite". Själv stod jag och kastade sten i 40 minuter. Det kändes bra.

Varför vi twittrar

2010-02-22T12:34:00.000-08:00

Ojoj, en månad sen sist. Nog om det, tänkte nämligen gå igenom lite gällande vårt egentliga förhållningssätt till sociala medier och dess möjligheter via mobiltelefonen.

Sociala medier har ju onekligen slagit stort i Sverige. Det kommer ständigt nya siffror på hur många som använder sig av Facebook, Twitter m.m. för att hålla sig uppdaterade på sin omvärld eller helt enkelt prata strunt med någon gammal klasskamrat från mellanstadiet. Det sägs ju ofta att nordbor är tystlåtna. Vi säger inte så mycket, men tänker desto mer. Nu finns det kanaler för att få ut dessa tankar. Och det visar sig att en hel del tänker rätt ointressanta saker. Ja, det är förstås en tolkningsfråga, jag är medveten om det. Därför borde jag kanske ta till mig av detta citat som fladdrade förbi i twitterfeeden idag: "Twitter is only as full of rubbish as the people you choose to follow."

Men det är inte bara behovet att få ut tankarna som gör att antalet användare stiger. Ju fler mobiltelefoner som lämpar sig för den här formen av kommunikation, desto högre antal twittrare. Skälet till det är att folk äntligen har något vettigt att sysselsätta sig med i kollektivtrafiken. Nu finns det ett giltigt skäl att stirra ner i knät hela resan. Man behöver inte titta på folk eller vara orolig för att någon kanske ska börja prata med en. För alla sitter och är sociala, men för sig själva. De deltar i diskussioner, protesterar eller tipsar om dagens lunch. Äntligen kan folk säga precis vad de vill till hur många som helst. Skrika, svära och leva om. Lite kontinentalt sådär. Och detta medan de sitter tysta med huvudet nedåt. Isolerade från omgivningen. Jag tycker att det är intressant. Och lite fint.

Angående jobbsök via sociala medier

2010-01-25T04:06:00.001-08:00

För att knyta an till tidigare inlägg tänkte jag skriva ner några rader om detta. Det sägs nämligen lite här och var att detta är på modet just nu, och det är den senaste flugan. Det sas ju även om Internet en gång i tiden...

Jag hävdar att det inte är en fluga, utan vägen att gå. Anledningen till det är rätt så given. Det är enkelt. Människor vill att det ska vara enkelt. Vad det handlar om är att gå via sina kontakter, och i sin tur deras kontakter, eftersom någon måste känna någon som... Och precis som jag skrev i tidigare inlägg, det är det självklara sättet att gå till väga. Det har alltid gjorts, skillnaden är att nu är det lättare och det går framför allt betydligt snabbare.

Men för att man startar en grupp på Facebook och nätverkar på Twitter och LinkedIn, har man inte garanterat ett jobb veckan efter. Det krävs lite mer. Precis som tidigare. Vad man däremot har åstadkommit är att påvisa för sina kontakter att man är i behov av ett nytt arbete, och när folk vet det tänker de förhoppningsvis till en gång extra när de hör att företaget de jobbar på behöver nyanställa. Även detta kan ses som självklarheter. Att jag tar upp det handlar om jag vid ett flertal tillfällen fått frågorna varför och hur jag kom på den här idén.

Båda dessa frågor har jag besvarat i de här två senaste inläggen. På frågan hur kan jag tillägga att kommunikation har varit huvuddelen av min utbildning, och att då inte veta att kommunicera via de kanaler som står till bjuds, ja då kanske jag helt enkelt valt fel utbildning?

Tips: För den som söker jobb är taggarna #nyttjobb #jobb på Twitter väldigt bra. Här kan man även presentera sig själv på #jobbsok.

"Nu ger vi grabben ett jobb!"

2010-01-22T01:49:00.000-08:00

För ca två veckor sedan startade jag gruppen "Nu ger vi grabben ett jobb" på Facebook. Idén till detta fick jag redan i somaras då jag läste på sidan PR of Sweden om en kille som hade en blogg för samma ändamål. Nu kunde jag dock inte hitta artikeln om detta, och kunde inte komma på vad bloggen hette. När jag sökte på nätet om det skrivits något om min egen grupp kom jag på det. Namnet på bloggen kanske inte låg så djupt i mitt undermedvetna trots allt... Ge grabben ett jobb av Jonas Svedin. Likheten uppmärksammades senare av andra. Jag borde onekligen gjort lite djupare research.

Jag var helt enkelt trött på att sitta hemma och skicka in ansökan efter ansökan, och tänkte helt enkelt höra mig för bland mina vänner och släktingar. Det är ju något som gjorts i alla tider. Med hjälp av Internet och sociala medier går det bara lite snabbare. Jag märkte att mina vänner bjöd in sina vänner till gruppen, och sakta började den växa. Jag satt och funderade på om jag inte borde kontakta olika medier för att få större spinn. Ämnet ligger ju i tiden. Jag hann dock inte göra detta. Förra måndagen ringde en journalist från Aftonbladet och vill göra en intervju, vilket ledde till en artikel. P3 hade sedan ett program samma dag med artikeln som utgångspunkt. Det har även lett till fler intervjuer. Flera bloggar tog upp det också, t.ex. kommunikationsbyrån Zellout.

Gruppen växte, och mängder av tips, CV-förfrågningar och vissa konkreta erbjudanden rullade in. De sistnämnda var dock mer eller mindre seriösa. Jag har varit på två intervjuer under veckan och vi får se vad dessa kan leda till.

I jakten på nytt jobb idag är man tvungen att stärka sitt eget varumärke, och med en dos av personlig PR kan det gå rätt bra.

Filmbesvikelser under året

2010-01-09T06:02:00.000-08:00

Eftersom jag inte längre har möjlighet att hålla mig helt á jour med det senaste filmutbudet, händer det att jag ser film lite senare än alla andra. Därför är de filmer jag kommer ta upp nu inte högaktuella, men lik förbannat riktiga besvikelser.

Eden Lake - hyllad som få, och benämns med fraser i stil med "den värsta rysaren på mycket länge" etc etc. Det låter ju rätt mulligt tänkte jag som är ett fan av skräckfilm. Men det blev visst aldrig någon skräck. Länge satt jag och väntade på att få hoppa till lite i soffan. Men nej, så blev det inte. Jag förstår inte hur den här filmen kan rubriceras som rysare/skräck. Psykologisk thriller på sin höjd. Då hade också förväntningarna varit annorlunda, och då kanske filmen hade klarat av ett godkänt.

Låt Den Rätte Komma In - också här utlovades riktig skräck och lovorden var många. Boken var ju riktigt bra, så kanske att de har lyckats filmatisera den på ett bra sätt också, tänkte jag. Men det hade de förstås inte. Visst förstår jag att det inte är möjligt att ta med alla detaljer från det skrivna in i filmen, men här var det faktiskt rätt viktiga saker som saknades. Kan tänka mig att vissa saker i filmen måste varit svårt att få ihop om man inte läst boken innan. Eller så kanske filmupplevelsen varit bättre om jag inte läst boken innan? Ja ja, sånt där vet man aldrig. Däremot var det en snygg film, och det är minst lika viktigt som själva innehållet. Men än dock, en riktig besvikelse.

Slumdog Millionaire - 8 Oscar... Jag tar det igen, 8 Oscar. Det måste ju betyda att filmen har någonting i alla fall. Icke. Den var inte exceptionell på något sätt. Helt ok historia, men återigen har för höga förväntningar tagit ut sin rätt, och därtill skapat en högre grad av besvikelse. Att ha ett berättarformat som bygger på återberättande är en beprövad teknik som ofta fungerar utmärkt. Men att försöka bädda in det i spänning, där publiken ska undra hur det kommer att gå, blir ju rätt meningslöst då det är huvudrollsinnehavaren som berättar om sig själv. Att han kommer överleva varje situation blir ju ganska självklart.

Snart släpps helvetet löst...

2010-01-04T02:57:00.000-08:00

Nytt år, och ett nytt försök att skriva lite mer kontinuerligt. Det är banne mig på tiden. Men det är inte detta som rubriken syftar på. Nej, det är snart dags för en ny omgång av Melodifestivalen.

Ett fenomen som för mig är helt oförståeligt. Kanske främst för att det är fruktansvärt dålig musik. Och nej, jag behöver inte titta, och det gör jag inte heller. Men det tar ju upp så oerhört mycket medietid att det inte går att ignorera det. Varenda tidning måste ju skriva om det. Enligt löpsedlarna är det tydligen betydligt viktigare än allt annat som händer i världen.

Förr var det i alla fall bara en kväll och ett par dagars skriverier, men nu ska det ju dras ut på det i flera veckor. Det formatet trodde jag skulle vara dolkstöten för Melodifestivalen, som just när det infördes var på nedgång. Tyvärr hade jag fel. Väldigt fel. Populariteten växte istället. Jag misstänker att det kommer att vara olidligt att befinna sig på Twitter och Facebook under den här perioden. Det ska diskuteras, kritiseras, tyckas och tänkas. "Rätt/fel låt vann"... Det är ju ända bara samma låt år efter år, men i olika versioner.

Det sägs ju att det här inte bekostas av licenspengar, men jag är inte helt säker på det. Hur som helst vill jag inte vara med och betala festivalen på något sätt. Kan inte TV4 köpa upp programmet, köra det i botten och sen flytta över det till kyrkogården på TV4+ för att där falla i glömska för all framtid?

Den där skämskudden, var är den?

2009-12-01T00:21:00.000-08:00

Ibland skulle den hur som helst vara väldigt skön att ha.

Det har blivit så att jag nu för tiden kollar på riktigt dålig TV-underhållning. Grannfejden, Lyxfällan och liknande. Det finns säkert psykologiska termer och publikstudier som kan förklara detta fenomen mer ingående. Kort och gott tror jag att det handlar om självbekräftelse. Att få känna sig så mycket bättre än de personer som är föremål för programmen. Att sitta och bli upprörd över hur folk beter sig och påminna mig själv om att "så där kan man ju inte göra"! En skämskudde vore onekligen på sin plats som igår när två familjer i Grannfejden spelade in en låt tillsammans. Nu finns det inte längre några ursäkter för att titta på programmet... Hårdkokte Robert Ashberg kommer inte riktigt till sin rätt.

Men ovan nämnda programledare är väl kanske inte direkt känd för att göra kvalitativ TV. Insider som gick tidigare borde ju få något sorts pris för vinklad journalistik. Eller försök till journalistik. Upplägget var allt som oftast att ta upp ett ämne som gemene man/kvinna tyckte var förfärligt, visa bilder som bekräftar detta förstärkt med en panel som sa samma sak. Sen bjöds det in en person som skulle försöka försvara ämnet. Oftast någon med marginell relevans, och någon debatt var det sällan tal om. Oavsett vad man tyckte om ämnet, så var det knappast informativt för fem öre.

Kort om reklam

2009-11-15T02:27:00.000-08:00

ComHem har ju kört en serie reklamfilmer under hösten, och de har jag väl inte direkt höjt ögonbrynen över. Tama försök till Parlamentet-parodier och annat nonsens. Däremot är deras senaste faktiskt riktigt rolig. Tema Internet 99-09. Originalen till de flesta klippen har jag, med andra, skrattat gott åt under åren, och jag måste säga att skaparna till reklamfilmen verkligen lyckats.

Men hur ter sig en sådan reklamfilm för folk utanför målgruppen? De som inte på något sätt kan relatera till "Youtubegenerationen"? Den måste vara oerhört märklig och osammanhängande.

Vad hände egentligen?

2009-10-29T06:36:00.000-07:00

Verkar som att jag kommit av mig alldeles...

Men faktum är, att efter en lång tids tillvaro i den digitala världen rycktes jag väldigt snabbt ur den. Jag var helt enkelt tvungen att börja göra sånt där som många andra gör. Leva irl... I väntan på att drömjobbet ska dyka upp så gör jag praktik på Edelman PR i Stockholm. Kvällar och helger är det extra-arbete med målgruppsanalys. Dessutom skivsläpp 31/10 och intervjuer och allt sånt som tillhör den delen. Utöver det har jag ju faktiskt också en familj att umgås med. Något fick stå åt sidan. Det blev det här, om än bara tillfälligt.

På tal om jobb, det händer mycket kring min gamla arbetsgivare Laika Film & Television just nu! Det Svider I Hjärtat har precis gästat sista festivalerna, Docudays och Golden Chest. Sedan premiären 2007 har det hunnit bli lite priser och nomineringar, bl.a. Guldbaggenominering liksom till Prix Italia, Prix Europa och Ikaros. Uppmärksammde Sämre Än Djur visades nyligen på SVT, Blybarnen / Toxic Playground har också fått en hel del uppmärksamhet. I söndags visades det första avsnittet av Vår Mörka Historia på TV4 med Gustav Fridolin. Mycket intressant!

Jag ska börja skriva mer frekvent. Ska bara landa i allt annat först...

Ny vecka - nya rubriker

2009-10-05T00:11:00.000-07:00

Tog mig friheten i helgen att byta underrubrik då jag kände att "film & TV" var lite för begränsande. Det händer för mycket intressant på andra områden också, så jag ville gardera mig en aning. Sån är jag.

Sociala medier bygger ju på två- eller flervägskommunikation. Begreppen sändare och mottagare blir lite mer diffusa, och spelar kanske inte heller så stor roll alltid. Samma information sänds vidare och vidare och.... Men om det är sociala medier, så måste ju envägskommunikativ information vara asocial. Eller? Jo, så får det bli, och inom det området kan jag slänga in alla traditionella medier, även om radio, TV och press idag vill ge sken av att de minsann visst ägnar sig åt tvåvägskommunikation. Säkert.

På tal om kommunikation, vid det här laget kan det väl knappast vara någon som har missat David Lettermans krishantering? Inslaget nedan kommer garanterat analyseras på varenda kommunikationsutbildning i hela världen. Smart drag av honom kan tyckas, och det är det givetvis, men å andra sidan hans enda valmöjlighet. På det här sättet lyckas han antagligen behålla både sin karriär och sin popularitet. Att "göra en pudel" är i sig ingenting nytt, det har vi sett politiker och andra göra under flera år, men i sin egen TV-show inför en skrattande och applåderande publik, det är inte lika vanligt.

Sociala medier - döden för TV-serier, eller för ett förlegat TV-tittande?

2009-10-01T23:50:00.000-07:00

Jag har sedan barnsben varit fast i TV-serieträsket. Och då ska man inte jämföra med någon sorts partyknarkare från Östermalm, nä, mer som en riktig heroinist i en pendeltågstunnel. Men även jag gjorde skillnad på skit och skit. Våra Bästa År gick bra, medan Glamour föll bort. Men det var serier som Dallas, Macahan och V som fick mig att fastna för fenomenet TV-serie. Det var en social tillställning. Det fanns chips, godis eller liknande (förutom under den där perioden när folk skulle äta grönsaker med dip...). Det blev något att längta till. Jag gillar den där längtan, och den där otroligt jobbiga känslan vid en säsongsavslutning med en helt djävulsk cliffhanger, för att sen börja ladda upp på hösten igen inför kommande säsong. Och så har det också varit med serier som Lost och Heroes t.ex. men det börjar urholkas. Jag har helt enkelt tappat sugen för serier, och jag tror inte att det handlar om stigande ålder eller någon form av mognadsprocess.

Svaret tror jag mig hitta i sociala medier. Överallt snappar jag upp små kommentarer om något avgörande som händer i säsong 12, som för övrigt var bättre än både 7 och 9... Va fan! Jag sitter fortfarande med säsong 1 på SVT! Det bär mig emot att ladda ner en hel serie för att plöja igenom. Har t.o.m. svårt för serier på box. Lika svårt har jag att se på säsong 1 av en serie och veta att folk i min bekantskapskrets eller i mina nätverk vet vad som händer flera säsonger fram. Det stör mig till den grad att jag slutar kolla på en serie. Jag vet att jag blir för nyfiken och kollar upp någon fan-grupp på fb, eller klickar på nån länk nån har lämnat på Twitter.

Det kanske är så att jag har ett förlegat förhållningsätt till mitt TV-tittande, men jag vill ha den där längtan. En speciell tid när ingen ska störa, och känna att missar jag de här 45-60 minuterna kommer något fattas mig för resten av livet. Små detaljer och ledtrådar som jag aldrig kommer att få reda på.

Eller är det bara så att jag håller på att byta ut beroendet? TV-serier mot sociala medier?

Usel trickfilm och en cameo

2009-09-30T00:12:00.000-07:00

Härom dagen satt jag och några andra och pratade om svensk film. Vissa drar ju väldigt snabbt till med att det inte finns bra film från Sverige. Det är givetvis ett felaktigt påstående, och inte bara enligt mig, det är så helt enkelt. Dock är det inte den bra filmen jag valt att kommentera idag. Jag gottar mig hellre i något riktigt uselt. Filmen jag tänker på är förvisso en samproduktion mellan flera länder, men det fäster jag mindre vikt vid den här gången. Det handlar om Mio Min Mio (1987), den sämsta filmatiseringen av Astrid Lindgrens böcker skulle jag tro. Jag har lagt in video här under, och det jag vill visa kommer efter 1:35. Det är när borgen faller samman, vilket kan vara bland det sämsta trickfilmsjobbet under hela 80-talet. Nästan i alla fall... Fram till det ögonblicket hinns det med ett annat dåligt trickfilmsjobb, och sen är det ju alltid kul att se en ung Christian Bale och låtsats att det är Pat Bateman från American Psycho.

När jag ändå var på Youtube och letade efter Mio-klippet kom jag på en annan sak. För ett tag sen upptäckte jag av en slump att David Bowie gör en cameo i en av mina gamla favoritfilmer från barndomen. Filmen är Kapten Gulskägg (1983) av gänget bakom Monte Python och är nog en av de filmer jag sett flest gånger, men att Bowie var med en kort sekvens har gått mig helt förbi.

2009-09-28T00:17:00.000-07:00

Premiär...

Jaha, då var det tydligen dags. Röda mattan rullas ut. Jag har blivit en av dem. En av de där som bara måste ha en blogg för att få lite bekräftelse av att finnas till. Men om ingen läser då? Ja, då blir det såklart tvärtom. En bekräftelse på att jag inte finns. Det vore ju inte så skoj förstås...

Vad skriver man om i en blogg då? Vad jag känner till handlar det om barn, katter,barn, hundar, gå ner i vikt, barn, mode, mode, mode, mode, religion och till sist barn.

Jag gillar inte djur speciellt mycket så de faller bort direkt. Jag behöver absolut inte gå ner i vikt så det kommer jag inte heller att skriva om. Barn? Jag har förvisso två stycken och de är såklart finast i hela världen och hela den där biten, men är det så intressant för andra? Antagligen inte. Mode då? Skulle det inte vara lite ball att bli en "modebloggare"? Nej, det skulle det inte. Där fick jag svar på det. Religion har jag inte så mycket till övers för. Ingenting alls faktiskt.

Nej, det här kommer (som undertiteln) antyder handla om mina tankar kring film och TV. Reklam kommer säkert också tas upp. Kanske borde byta rubrik till "Rörliga medier" istället...

Men nu är jag igång i alla fall. Håll till godo!