Tågförseningar som samhällsnytta

SJ får onekligen ta en hel del skit i dessa tider i såväl gammelmedia som i nyare varianter. En del är säkert befogat, och en del är det inte. Som alltid. På Twitter (@SJ_AB) försöker de göra det bästa för att reda ut olika typer av frågeställningar. Ibland med humor dessutom! Känn på den, Statens Järnvägar och humor i samma mening. Plötsligt händer det...

Men det är inte det jag tänkt ta upp. Jag tänkte lite på hur tågförseningar kan tjäna som samhällsnytta. I dessa tider är det givetvis ingen som tjänar på kaoset. Eller jo, mobiloperatörerna. Det rings ju en hel del pga detta kan jag tänka mig.

Men i andra sammanhang kan det se annorlunda ut. Låt mig ta ett exempel. För ett par år sedan åkte jag tåg uppe i norra Sverige. När vi stannar till i Älvsbyn får vi veta att tåget kommer bli stående i ca 60 minuter. De var tvungna att låna ut loket... Det var ju inte så mycket att göra, så jag gick ut till stationskiosken. Det tänkte tydligen resten av passagerarna också. Det var kö långt ut på gatan i stort sett hela tiden tåget stod stilla. Den där lilla kiosken måste ha slagit försäljningsrekord och klarat årets budget. Dessutom var det lokala raggargänget tvungna att köra ett par extra varv runt stationsområdet för att kolla vad som stod på. De behövde tanka ett par liter extra. Givetvis inte miljövänligt, men med tanke på bensinskatten så gick i alla fall en del pengar tillbaka till samhället. För Älvsbyn var denna tågförsening alltså väldigt positiv.

Vid ett annat tillfälle blev vi stående i Torne Träsk, dock inte vid stationen. Det ledde till att en massa Stockholmare (liksom jag själv) fick känna lite på naturen på riktigt, och inte bara från en solveranda i Riksgränsen med en Ledin-låt i bakgrunden och tycka att "det är jävligt nice att komma ut lite". Själv stod jag och kastade sten i 40 minuter. Det kändes bra.

Varför vi twittrar

Ojoj, en månad sen sist. Nog om det, tänkte nämligen gå igenom lite gällande vårt egentliga förhållningssätt till sociala medier och dess möjligheter via mobiltelefonen.

Sociala medier har ju onekligen slagit stort i Sverige. Det kommer ständigt nya siffror på hur många som använder sig av Facebook, Twitter m.m. för att hålla sig uppdaterade på sin omvärld eller helt enkelt prata strunt med någon gammal klasskamrat från mellanstadiet. Det sägs ju ofta att nordbor är tystlåtna. Vi säger inte så mycket, men tänker desto mer. Nu finns det kanaler för att få ut dessa tankar. Och det visar sig att en hel del tänker rätt ointressanta saker. Ja, det är förstås en tolkningsfråga, jag är medveten om det. Därför borde jag kanske ta till mig av detta citat som fladdrade förbi i twitterfeeden idag: "Twitter is only as full of rubbish as the people you choose to follow."

Men det är inte bara behovet att få ut tankarna som gör att antalet användare stiger. Ju fler mobiltelefoner som lämpar sig för den här formen av kommunikation, desto högre antal twittrare. Skälet till det är att folk äntligen har något vettigt att sysselsätta sig med i kollektivtrafiken. Nu finns det ett giltigt skäl att stirra ner i knät hela resan. Man behöver inte titta på folk eller vara orolig för att någon kanske ska börja prata med en. För alla sitter och är sociala, men för sig själva. De deltar i diskussioner, protesterar eller tipsar om dagens lunch. Äntligen kan folk säga precis vad de vill till hur många som helst. Skrika, svära och leva om. Lite kontinentalt sådär. Och detta medan de sitter tysta med huvudet nedåt. Isolerade från omgivningen. Jag tycker att det är intressant. Och lite fint.