Den där skämskudden, var är den?

Ibland skulle den hur som helst vara väldigt skön att ha.

Det har blivit så att jag nu för tiden kollar på riktigt dålig TV-underhållning. Grannfejden, Lyxfällan och liknande. Det finns säkert psykologiska termer och publikstudier som kan förklara detta fenomen mer ingående. Kort och gott tror jag att det handlar om självbekräftelse. Att få känna sig så mycket bättre än de personer som är föremål för programmen. Att sitta och bli upprörd över hur folk beter sig och påminna mig själv om att "så där kan man ju inte göra"! En skämskudde vore onekligen på sin plats som igår när två familjer i Grannfejden spelade in en låt tillsammans. Nu finns det inte längre några ursäkter för att titta på programmet... Hårdkokte Robert Ashberg kommer inte riktigt till sin rätt.

Men ovan nämnda programledare är väl kanske inte direkt känd för att göra kvalitativ TV. Insider som gick tidigare borde ju få något sorts pris för vinklad journalistik. Eller försök till journalistik. Upplägget var allt som oftast att ta upp ett ämne som gemene man/kvinna tyckte var förfärligt, visa bilder som bekräftar detta förstärkt med en panel som sa samma sak. Sen bjöds det in en person som skulle försöka försvara ämnet. Oftast någon med marginell relevans, och någon debatt var det sällan tal om. Oavsett vad man tyckte om ämnet, så var det knappast informativt för fem öre.

Kort om reklam

ComHem har ju kört en serie reklamfilmer under hösten, och de har jag väl inte direkt höjt ögonbrynen över. Tama försök till Parlamentet-parodier och annat nonsens. Däremot är deras senaste faktiskt riktigt rolig. Tema Internet 99-09. Originalen till de flesta klippen har jag, med andra, skrattat gott åt under åren, och jag måste säga att skaparna till reklamfilmen verkligen lyckats.

Men hur ter sig en sådan reklamfilm för folk utanför målgruppen? De som inte på något sätt kan relatera till "Youtubegenerationen"? Den måste vara oerhört märklig och osammanhängande.

Vad hände egentligen?

Verkar som att jag kommit av mig alldeles...

Men faktum är, att efter en lång tids tillvaro i den digitala världen rycktes jag väldigt snabbt ur den. Jag var helt enkelt tvungen att börja göra sånt där som många andra gör. Leva irl... I väntan på att drömjobbet ska dyka upp så gör jag praktik på Edelman PR i Stockholm. Kvällar och helger är det extra-arbete med målgruppsanalys. Dessutom skivsläpp 31/10 och intervjuer och allt sånt som tillhör den delen. Utöver det har jag ju faktiskt också en familj att umgås med. Något fick stå åt sidan. Det blev det här, om än bara tillfälligt.

På tal om jobb, det händer mycket kring min gamla arbetsgivare Laika Film & Television just nu! Det Svider I Hjärtat har precis gästat sista festivalerna, Docudays och Golden Chest. Sedan premiären 2007 har det hunnit bli lite priser och nomineringar, bl.a. Guldbaggenominering liksom till Prix Italia, Prix Europa och Ikaros. Uppmärksammde Sämre Än Djur visades nyligen på SVT, Blybarnen / Toxic Playground har också fått en hel del uppmärksamhet. I söndags visades det första avsnittet av Vår Mörka Historia på TV4 med Gustav Fridolin. Mycket intressant!

Jag ska börja skriva mer frekvent. Ska bara landa i allt annat först...

Ny vecka - nya rubriker

Tog mig friheten i helgen att byta underrubrik då jag kände att "film & TV" var lite för begränsande. Det händer för mycket intressant på andra områden också, så jag ville gardera mig en aning. Sån är jag.

Sociala medier bygger ju på två- eller flervägskommunikation. Begreppen sändare och mottagare blir lite mer diffusa, och spelar kanske inte heller så stor roll alltid. Samma information sänds vidare och vidare och.... Men om det är sociala medier, så måste ju envägskommunikativ information vara asocial. Eller? Jo, så får det bli, och inom det området kan jag slänga in alla traditionella medier, även om radio, TV och press idag vill ge sken av att de minsann visst ägnar sig åt tvåvägskommunikation. Säkert.

På tal om kommunikation, vid det här laget kan det väl knappast vara någon som har missat David Lettermans krishantering? Inslaget nedan kommer garanterat analyseras på varenda kommunikationsutbildning i hela världen. Smart drag av honom kan tyckas, och det är det givetvis, men å andra sidan hans enda valmöjlighet. På det här sättet lyckas han antagligen behålla både sin karriär och sin popularitet. Att "göra en pudel" är i sig ingenting nytt, det har vi sett politiker och andra göra under flera år, men i sin egen TV-show inför en skrattande och applåderande publik, det är inte lika vanligt.

Sociala medier - döden för TV-serier, eller för ett förlegat TV-tittande?

Jag har sedan barnsben varit fast i TV-serieträsket. Och då ska man inte jämföra med någon sorts partyknarkare från Östermalm, nä, mer som en riktig heroinist i en pendeltågstunnel. Men även jag gjorde skillnad på skit och skit. Våra Bästa År gick bra, medan Glamour föll bort. Men det var serier som Dallas, Macahan och V som fick mig att fastna för fenomenet TV-serie. Det var en social tillställning. Det fanns chips, godis eller liknande (förutom under den där perioden när folk skulle äta grönsaker med dip...). Det blev något att längta till. Jag gillar den där längtan, och den där otroligt jobbiga känslan vid en säsongsavslutning med en helt djävulsk cliffhanger, för att sen börja ladda upp på hösten igen inför kommande säsong. Och så har det också varit med serier som Lost och Heroes t.ex. men det börjar urholkas. Jag har helt enkelt tappat sugen för serier, och jag tror inte att det handlar om stigande ålder eller någon form av mognadsprocess.

Svaret tror jag mig hitta i sociala medier. Överallt snappar jag upp små kommentarer om något avgörande som händer i säsong 12, som för övrigt var bättre än både 7 och 9... Va fan! Jag sitter fortfarande med säsong 1 på SVT! Det bär mig emot att ladda ner en hel serie för att plöja igenom. Har t.o.m. svårt för serier på box. Lika svårt har jag att se på säsong 1 av en serie och veta att folk i min bekantskapskrets eller i mina nätverk vet vad som händer flera säsonger fram. Det stör mig till den grad att jag slutar kolla på en serie. Jag vet att jag blir för nyfiken och kollar upp någon fan-grupp på fb, eller klickar på nån länk nån har lämnat på Twitter.

Det kanske är så att jag har ett förlegat förhållningsätt till mitt TV-tittande, men jag vill ha den där längtan. En speciell tid när ingen ska störa, och känna att missar jag de här 45-60 minuterna kommer något fattas mig för resten av livet. Små detaljer och ledtrådar som jag aldrig kommer att få reda på.

Eller är det bara så att jag håller på att byta ut beroendet? TV-serier mot sociala medier?

Usel trickfilm och en cameo

Härom dagen satt jag och några andra och pratade om svensk film. Vissa drar ju väldigt snabbt till med att det inte finns bra film från Sverige. Det är givetvis ett felaktigt påstående, och inte bara enligt mig, det är så helt enkelt. Dock är det inte den bra filmen jag valt att kommentera idag. Jag gottar mig hellre i något riktigt uselt. Filmen jag tänker på är förvisso en samproduktion mellan flera länder, men det fäster jag mindre vikt vid den här gången. Det handlar om Mio Min Mio (1987), den sämsta filmatiseringen av Astrid Lindgrens böcker skulle jag tro. Jag har lagt in video här under, och det jag vill visa kommer efter 1:35. Det är när borgen faller samman, vilket kan vara bland det sämsta trickfilmsjobbet under hela 80-talet. Nästan i alla fall... Fram till det ögonblicket hinns det med ett annat dåligt trickfilmsjobb, och sen är det ju alltid kul att se en ung Christian Bale och låtsats att det är Pat Bateman från American Psycho.



När jag ändå var på Youtube och letade efter Mio-klippet kom jag på en annan sak. För ett tag sen upptäckte jag av en slump att David Bowie gör en cameo i en av mina gamla favoritfilmer från barndomen. Filmen är Kapten Gulskägg (1983) av gänget bakom Monte Python och är nog en av de filmer jag sett flest gånger, men att Bowie var med en kort sekvens har gått mig helt förbi.

Premiär...

Premiär...

Jaha, då var det tydligen dags. Röda mattan rullas ut. Jag har blivit en av dem. En av de där som bara måste ha en blogg för att få lite bekräftelse av att finnas till. Men om ingen läser då? Ja, då blir det såklart tvärtom. En bekräftelse på att jag inte finns. Det vore ju inte så skoj förstås...

Vad skriver man om i en blogg då? Vad jag känner till handlar det om barn, katter,barn, hundar, gå ner i vikt, barn, mode, mode, mode, mode, religion och till sist barn.

Jag gillar inte djur speciellt mycket så de faller bort direkt. Jag behöver absolut inte gå ner i vikt så det kommer jag inte heller att skriva om. Barn? Jag har förvisso två stycken och de är såklart finast i hela världen och hela den där biten, men är det så intressant för andra? Antagligen inte. Mode då? Skulle det inte vara lite ball att bli en "modebloggare"? Nej, det skulle det inte. Där fick jag svar på det. Religion har jag inte så mycket till övers för. Ingenting alls faktiskt.

Nej, det här kommer (som undertiteln) antyder handla om mina tankar kring film och TV. Reklam kommer säkert också tas upp. Kanske borde byta rubrik till "Rörliga medier" istället...

Men nu är jag igång i alla fall. Håll till godo!